mikaelbrodin

Där stog vi, jag och han. Vi var där igen. Det var morgon, det är alltid morgon Där.
Solen går aldrig riktigt upp, Där. Dimman låg svag och tunn över sten & gran.
Vi var Där, igen. Ännu en gång skulle vi sätta oss ner och överväga. Vad ska vi ta med oss?
Sist var ryggsäcken tom, kanske det går igen.. Där stog vi, vi var Där igen.
Allt är likadant, men på samma gång nytt. Inget är detsamma, men allt är likadant.
 
Vi satte oss ner längst ner vid flodens slut. Vi hade nått fram igen.
Lukten av den våta jord & mark vi stog på, som skapats av bergets tårar. Vi visste, han och jag.
Vi visste vad vi hade framför oss. Vi var ensamma, men högt bland trädtopparna kunde man höra
fåglarna vakna. Ett sista andetag i den magiska morgonbrisen var nu avklarad.
Endast vindens svala suck, var vad vi kände och hörde.
Vi var på väg. Han och jag, vi var Där och på väg. Dom första stegen kändes som vi gick i någons fotspår.
Vi kände igen det. Men det var nytt. Allt var likadant, men nytt. Det var tyst.
 
Vi visste vart vi hade varandra. Hand i hand, gick vi ännu en gång mot vårt öde.
Ännu en gång skulle vi hålla ihop igenom eld och vatten.
Ännu en gång skulle vi bestiga oss själva... Jag och mig själv...Min bästa vän.